Dagens utmaning: Vi tillsätter en arbetsgrupp

Då alla vaknat i det Linderothska hushållet satte vi oss för att äta frukost. Denna dag kom SKT dvs Svensk Kyrkotidning. Ni vet den som ser ut som afasiföreningens månadsblad och som enligt min åsikt har ett lika spännande innehåll men denna gång var det annorlunda. Ingvar Laxvik, präst och fd. chefsredaktör för Kyrkans Tidning hade skrivit en artikel som fångade mitt intresse. Rubriken löd: "Vad gör prästerna nuförtiden?". Jag anser att frågan är befogad och jag har nu börjat fundera...vad gör jag hela dagarna då jag är i tjänst? Jag har inte, som Laxvik skrev, 250 konfirmander, jag behöver inte medla mellan makar som vill skilja sig och kyrkobokföringen är inte vår uppgift längre, så vad gör vi i kyrkan nuförtiden? Laxvik pekade mot att det hålls en hel massa möten och prästerna fortbildas hela tiden och jag upplever att detta tar väldigt mycket tid och ger oftast pytteliten utdelning. Varför har det blivit så? En teori är att Svenska Kyrkan har drabbts av en identitetskris. Detta är ju inget nytt fenomen, så har det ju varit länge. Man vet liksom inte vad man är längre. Å ena sidan har man ett arv att förvalta, en bekännelse att luta sig mot och å andra sidan har vi en situation där få är aktiva medlemmar och ett allmera mångkulturellt samhälle. Man vill nå ut men vet inte hur. Lösningen på de flesta problem blir möten. Men resultatet???
Sedan har vi det där med hur arbetet inom arbetslaget läggs upp. Upplever ofta att alla beslut ska tas i alla instanser för att alla ska bli delaktiga men resultatet blir enligt min mening att man till slut inte vet vad som har sagts och man har ingen aning om vem som har huvudansvaret och därför händer det inget. Man har arbetsgrupper, ledningsgrupper, underchefer, överläggningsdagar mm men blir det bättre för det. Frågan som kvarstår tycker jag ändå är: Vet vi vilka vi är? Då vi vet det kanske vi kan börja göra det vi ska istället för att prata om vad vi ska göra.
OK Dagens utmaning! Vi tillsätter en liten fin arbetsgrupp för att lyfta frågan hur vi ska komma vidare i detta. Sätt er ner med det beska bryggkaffet som har stått på för länge i de obekväma kommunalhusliknade möblerna och börja samtala. Kom ihåg att alla ska få komma till tals, ingen ska behöva känna sig kränkt och lägg gärna ett genusperspektiv på det hela. Kan ni härbergera detta? Alla anställda och lekmän är inbjudna.