Inför det nya året - Vad drömmer du om?

Ett år har gått till ända, ett för mig, väldigt händelserikt år och kanske vore det hög tid att summera...Men jag avstår. Pratade med min man igår kväll om drömmar, vad är det vi drömmer om egentligen? Vad vill vi och vad önskar vi?
Då vi är mindre drömmer vi om allt mellan himmel och jord, vi gör oss bilder av hur livet ska bli och jag snuddade igår vid tanken att jag kanske drömmer och hoppas mindre nu än förr. Kanske, men än finns drömmarna och förhoppningarna. Nu rör det sig dock inte om att få bli balettdansös eller att få en vit häst men ändå...
Inför det kommande året eller kanske snarare åren drömmer och hoppas jag att E ska få växa upp till en nöjd och harmonisk kvinna, jag drömmer om att skriva en avhandling, om att få arbeta och se hur församlingslivet växa och jag hoppas att jag någon gång ska kunna lära mig smida silver. Dessutom hoppas jag att vi alla i familjen får ha det bra, att vi får vara friska och vara tillsammans. Vilka drömmar har du?
Gott Nytt År!

Munnen talar det som hjärtat är fullt av

Idag har jag gått och irriterat mig över vad som hela tiden kablas ut i nyheterna, ja ni kan inte ha missat det: ICA och deras äckliga köttfärs. Det är verkligen en skam att sådant sker då vi har så strikta restriktioner men hur många har blivit dåliga av att äta köttet? Den verkliga frågan som jag ställer mig är varför detta blivit så stort?! Vi ser bilder på svältande barn i TV men vi pratar om köttfärs som blivit ommärkt i det rika landet Sverige. Runt om i världen dör människor pga. svält och sjukdomar som orsakas av förorenat dricksvatten men det som hela tiden diskuteras i nyhetsprogrammen är just ICAs svek. I Radions "Ring P1" var detta ett hett ämne idag och jag kan inte annat än att tänka på att munnen faktiskt talar det som hjärtat är full av, just nu är det kanske ICAs ruttna köttfärs och om vi ska våga ha några köttbullar på julbordet i år. Stackars oss, inga köttbullar, då blir det ju ingen riktig jul...

Önskelista

Som man brukar säga "det lackar mot jul"......ok, än är det bara andra advent men snart. Har haft fullt upp med allt här hemma. P har målat om både yttre och inre hallen, vi har köpt nya hallmöbler och det blev så snyggt! Vi åkte till Kamprads förnämliga varuhus medan E var med farmor. Det hade gått ganska bra även om E vägrade äta ända till vi kom hem. Då gav jag henne en burk mat och hon åt den kall med en blick som likade de svältande barnen i Afrika. Nå väl, har för blivit utmanad för en evighet sedan så nu kommer min önskelista:
1. Snö
2. Ett ommålat sovrum med en ljus fondtapet och inte den läskiga japansk inspirerade som P brinner av längtan att sätta upp. Jag säger bara röda och rosa blommor och svarta grenar så fattar ni...epilepsivarning
3. Massa god mat
4. Att de som saknar mat ska få det.
5. En fin julkrubba
6. Rejäla gudstjänster och väckelse
7. En vetevärmare till min trasiga rygg. E börjar bli tung

Oki, det var allt. Undrar vad tomten har i säcken?

Dagens utmaning: Vi tillsätter en arbetsgrupp

Då alla vaknat i det Linderothska hushållet satte vi oss för att äta frukost. Denna dag kom SKT dvs Svensk Kyrkotidning. Ni vet den som ser ut som afasiföreningens månadsblad och som enligt min åsikt har ett lika spännande innehåll men denna gång var det annorlunda. Ingvar Laxvik, präst och fd. chefsredaktör för Kyrkans Tidning hade skrivit en artikel som fångade mitt intresse. Rubriken löd: "Vad gör prästerna nuförtiden?". Jag anser att frågan är befogad och jag har nu börjat fundera...vad gör jag hela dagarna då jag är i tjänst? Jag har inte, som Laxvik skrev, 250 konfirmander, jag behöver inte medla mellan makar som vill skilja sig och kyrkobokföringen är inte vår uppgift längre, så vad gör vi i kyrkan nuförtiden? Laxvik pekade mot att det hålls en hel massa möten och prästerna fortbildas hela tiden och jag upplever att detta tar väldigt mycket tid och ger oftast pytteliten utdelning. Varför har det blivit så? En teori är att Svenska Kyrkan har drabbts av en identitetskris. Detta är ju inget nytt fenomen, så har det ju varit länge. Man vet liksom inte vad man är längre. Å ena sidan har man ett arv att förvalta, en bekännelse att luta sig mot och å andra sidan har vi en situation där få är aktiva medlemmar och ett allmera mångkulturellt samhälle. Man vill nå ut men vet inte hur. Lösningen på de flesta problem blir möten. Men resultatet???
Sedan har vi det där med hur arbetet inom arbetslaget läggs upp. Upplever ofta att alla beslut ska tas i alla instanser för att alla ska bli delaktiga men resultatet blir enligt min mening att man till slut inte vet vad som har sagts och man har ingen aning om vem som har huvudansvaret och därför händer det inget. Man har arbetsgrupper, ledningsgrupper, underchefer, överläggningsdagar mm men blir det bättre för det. Frågan som kvarstår tycker jag ändå är: Vet vi vilka vi är? Då vi vet det kanske vi kan börja göra det vi ska istället för att prata om vad vi ska göra.
OK Dagens utmaning! Vi tillsätter en liten fin arbetsgrupp för att lyfta frågan hur vi ska komma vidare i detta. Sätt er ner med det beska bryggkaffet som har stått på för länge i de obekväma kommunalhusliknade möblerna och börja samtala. Kom ihåg att alla ska få komma till tals, ingen ska behöva känna sig kränkt och lägg gärna ett genusperspektiv på det hela. Kan ni härbergera detta? Alla anställda och lekmän är inbjudna.

Snön ligger inte vit på taken men bara mamman är vaken

Jag är inte alls förtjust i novembermornar det är liksom för "Norénskt" för mig men nu sitter jag här alldeles ensam och maken och dottern sover. E har redan varit uppe en sväng och mumsat i sig sin gröt. Det är nästan en andaktsstund, hon "mmmar" och smackar och äter med god aptit upp gröten med banan på. Så nu sitter jag här medan de sover och njuter faktiskt av en stilla novembermorgon. Borde nog skriva något mer djuplodande eller skojsigt åtminstone för att tillfredställa min man som tycker att jag skriver alldeles för sällan på bloggen men väljer istället att avstå för att bara vara. Känner mig tillfreds.

Jag antar utmaningen

Jag är inte så mycket för listor. Läser gärna andras men är nog för tråkig för att fylla i dem själv men för att inte verka ännu tråkigare för att jag aldrig antar en utmaning så kommer min lista här:
Vad gjorde du för tio år sedan?
Gick på gymnasiet var allmännt kulturell och dryg som få.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Jag höll på att avsluta mitt pastorsadjunktsår och sökte ny tjänst.

Fem snask jag gillar:
surt godis, nappar (dvs. Haribo inte Ebbas), japanmix (naturgodis), chillinötter och saltlakrits.

Fem sånger som du kan hela texten till:
Litanian, begravningsbönen, Härlig är jorden, Tack ska du ha ( barnsång från cd:n Nalle Pettersson. Sjungs med fördel då E äter gröt och börjar bli less) och Hästar frusta bjällror klinga (skillingtryck)

Vad skulle du göra om du var miljonär? Beror på hur många miljoner. Köpa ett hus, ge bort pengar till välgörande ändamål, spara till Ebba.

Fem saker som du gillar att göra: Vara med Pär och Ebba, fika, bada badkar, fira gudstjänst och sjunga.

Fem saker som du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Silver tights, moonboots, snowjoggers, cowboyhatt och brett bälte á la nittiotal.

Fyra favorit saker:
datorn, filofaxen, min nya kappa, mobilen.

Fem personer som jag gärna vill se göra den här utmaningen:
Emelie, Vera, kaplanen, Hosanna, Vittra.

Jaha det var det jag var...

Följde trenden och gjorde testet. Resultatet blev ganska oväntat att jag var mest ortodox, men det var det där med mysteriet som förmodligen gjorde det. Ja så kan det gå när inte haspen är på

Eucharistic theology
You scored as a Orthodox
You are Orthodox, worshiping the mystery of the Holy Trinity in the great liturgy whereby Jesus is present through the Spirit in a real yet mysterious way, a meal that is also a sacrifice.
Orthodox
94%
Catholic
88%
Luther
38%
Zwingli
13%
Calvin
0%
Unitarian
0%

Lite Ebbabilder

Jag och E i Söderköping
Pappa och E vid köksbordet
Världens finaste
Trött
En god bok, det ska börjas i tid

ombytta roller?

Nu är jag tillbaka igen...har bara inte haft tid eller jo men kanske inte ork. E tar lite på krafterna just nu. Hon tycks hela tiden vilja utforska nya saker i tillvaron. Att äta flaskan är trist, så trist att man måste ge henne den då hon håller på att somna, är hon vaken har hon inte tid liksom. Provat lite med smakportioner och det har väl gått lite sådär...gröt tycker hon är ok, potatis och palsternacka är lite läskigt. Det hela beror på humörer.
Ibland slås jag av hur ett förhållande mellan man och kvinna kan vara så mångfacetterat eller hur ska jag uttrycka det. Jag reflekterar sällan medvetet över könsroller, tar det lite för givet att jag ska få vara den jag är och att jag ska få ta plats. Så är det också i min familj, vi är som vi är med våra egenheter. För någon dag sedan städade jag och maken huset. Efter att allt var klart så stod han i sina slitna manchesterbyxor och gubbstrumpor och uttryckte att vi bara måste "inventera vår förråd av dukar". Jag kände mig tveksam till projektet för i ärlighetens namn: vem bryr sig?! Han mätte och rullade och vek och jag fick hålla i. Längst upp på högen lade han en julduk och mummalde något om att ja snart ska vi ha den här, bäst att lägga den överst. Ibland tror jag att jag är gift med Martha Stewart. På något sätt kändes det lite som vi hade lite ombytta roller men jag är verkligen inte intresserad av dukar och gardiner det är däremot han. Han kan prata oavbrutet om vilken fär de nya gardinerna i vardagsrummet ska vara och att vi bara måste putsa upp silvret så som det ser ut. Då är det läge att koka en kopp kaffe och försöka undvika vidare inblandning. Då han började proklamera att vi måste åka till hans mamma för att mangla började jag febrilt att tänka ut en flyktplan.
I vissa fall finns blinda fläckar i hans Martha personlighet. Låg igår och läste en damtidning ( jo jag gör det understundom, jag erkänner). Slog så upp en sida med test av underlagskräm där de hade smetat ut lite kluttar för att visa. Maken tittar snabbt i tidningen och säger:"jag som trodde det var bindor men så ser jag att det är pålägg". Ja vill man ha Lancome eller Clinique på frukostmackan det är frågan? Jag skrattade så att jag tjöt.

Skäl vs. själ

Sitter och bloggar lite för att liksom slappna av efter dagens begivenheter. E sover i sin säng och tvätten snurrar runt i maskinen *pust*. Så lyckas jag att gå in på blygers blogg och ser där att det finns ett inlägg om varför man ska vara medlem i Svenska kyrkan. På Svenska kyrkans egen hemsida listas sju skäl för att man ska vara medlem. Gå gärna in på hemsidan och kolla vad som står. Jag listar de sju skälen här:
1. Livets stora händelser.
Under den rubriken tas det upp hur vi människor behöver högtider och riter. "I Svenska kyrkan finns en lång erfarenhet av att välkomna det nya barnet" Jaha var det så det var tänkt med dopet, jag hade ju börjat undra vad jag sysslar med?!

2. Solidaritet för alla - överallt
Rättvisearbete, fattigdomsbekämpning mm.

3. Barn och ungdomar
Här lyfts konfirmandarbetet fram bland annat.

4.Kultur, musik och körer
Vet ni att i Svenska kyrkan kan man som medlem utveckla sin musikalitet!!! Hurra!

5. Kyrkobyggnaderna- historiska landmärken
Ja ni förstår säkert själva.

6. Olyckor, kriser och katastrofer
Här tas det upp att Svenska kyrkan aldrig är långt bort då något svårt händer. Exempelvis så nämns stormen Gudrun, Estoniakatastrofen, tsunamin mm.

7. En plats för eftertanke.
Ja det vill man vara och där kan man fixa möten med Gud. Gud nämns faktiskt här!

Ja jag vet att det är elakt och bittert om en kyrka som jag älskar så mycket. Kanske just därför...
Om jag tittar på dessa skäl så skulle jag faktiskt lika gärna kunna gå med i Amnesty, ge bidrag till SIDA, starta upp en fritidsgård, gå med i någon musik- eller konstförening samt vara stödjande medlem i en förening för ett utökar civilförsvar eller varför inte starta upp "Räddningstjänstens vänner". Gud nämns som jag kan se det vid två tillfällen, Jesus nämns aldrig...varför inte. Det som gör kyrkan till det den är, det radikala budskapet om frälsningen i och genom Jesus Kristus nämns inte också undrar vi varför människor inte vet vad vi gör i kyrkan!
Det finns massor av goda skäl för att vara med i Svenska kyrkan så varför kan man inte lista det som då är specifikt för just kyrkan?!! Budskapet blir lite grann som en tv-shop reklam för något universalmedel. Man kan ha smörjan än här och än där men egentligen funkar den dåligt lite varstans och man undrar varför man köpte den från början. Likt tv-shop känns dessa skäl också som att man vill försöka få människor att behålla sina medlemskap med lite dubiösa metoder, lite dåligt samvete och så där... Nej de där skälen de ger mig faktiskt bara ont i själen.

VDM: Väldigt Dåsig Mamma

Det är märkligt hur livet liksom kan te sig mörkt och dystert då man inte fått sova så mycket som man behöver. E som tidigare sov så bra har nu haft en period då hon ätit väldigt många gånger på natten vilket gör att jag nu upplever en allmän ångest över mitt stripiga hår, den totala avsaknaden av ett adekvat språk då det kommer till att förmedla evangelium både i förkunnelsen och i psalmerna, ja menar fattar en oinsatt människa något....vad kan vi göra åt saken?! Snart får jag dessutom sätta upp en skylt i tvättstugan som signalerar lavinfara, så mycket tvätt, så lite ork *suck* Tänk vad sorgligt att bli begravd under smutstvätt, dra sina sista skälvande andetag i makens gamla prästskjorta. Bäst att inte gå in där då jag är ensam hemma, i fall att liksom.
I senaste numret av SPT handlade ledaren om prästen som VDM, Verbi Divini Minister, dvs. det gudomliga ordet tjänare och det fanns även en recention av Bo Larssons nya bok som handlar om predikan. Detta fick mig att fundera över hur förkunnelsen är i våra kyrkor idag och jag bli inte så glad då jag tänker på saken faktiskt. Det är sällan jag upplever att jag får något att leva och dö på och jag kommer sällan ihåg vad jag har hört. Jag som är vigd till att vara VDM försöker ta detta på allvar som nog alla präster gör, men når jag fram, fungerar mitt språk, är jag sann mot ordet?
En sak är säker i alla fall: jag måste läsa Bo Larssons nya bok, inte för att jag tror att jag håller med honom, det kan jag nog säga redan nu att jag inte gör utifrån annat jag har läst av honom, utan för att han påverkar många unga präster. Han har varit lärare för blivande präster i predikan och jag tror att han åtnjuter en viss respekt hos många. Jag vill veta hur det tänks. Själv känner jag mig ofta som "en uppvisning i artonhundratalsretorik" som en god vän uttryckte det. Jag har svårt att predika på något annat sätt. Men är det begripligt för den som ramlar in från gatan? Hur kan man nå en ökad förståelsegrad för en större del av församlingen. Finns det någon gemensam begreppsmässig grund att utgå ifrån? Eller har vi blivit så sekulariserade och individualistiska att ett kollektivt tilltal som predikan egentligen är, är omöjligt? Kanske allt måste bygga på individuella möten? Måste synd och nåd alltid förklaras eller ska man helt enkelt säga något annat, men blir det inte lite omständigt då?
Ja, egentligen vet jag väl var jag står...man ska bara inte tänka på sina prästlöften då man har sömnbrist, allt blir så jobbigt då.

Du vet väl om att du är värdefull.... eller vet du inte det?

Jag har alltid älskat att sjunga och jag älskar psalmboken. Då jag är hemma ensam eller som nu med E så sjunger jag rätt mycket för henne, mig själv och Gud. Det blir alla möjliga psalmer allt från tunga gamla psalmer från ortodoxins dagar till nyare psalmer i Verbums tillägg.
Det finns dock en psalm som jag personligen inte är så förtjust i men som är oerhört populär i alla möjliga sammanhang och det är psalm 791: "Du vet väl om att du är värdefull". Den älskas av konfirmander, konfirmandföräldrar, gamla mormor och den önskas ofta till dopgudstjänster men också till begravningar. Min fråga är varför? Finns det i den här psalmen något som svarar upp mot det som människor behöver, något som ligger i tiden eller uttrycker den något evigt.
Melodiöst tycker jag att den är svår, speciellt då den ska fungera som församlingssång. Den spänner över ett tonmässigt stort register och de avsnitt som är tänkta för försångare är svåra att få till gemensamt, texten i sig är inget mästerverk, så vad är det som gör den så bra?
Här kommer texten:
Ref:Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.

Det finns så många som vill tala om
att du bör vara si och så.
Gud Fader själv han accepterar dig ändå
och det kan du lita på.

Ref: Du vet väl om..

Du passar in i själva skapelsen,
det finns en uppgift just för dig.
Men du är fri att göra vad du vill med den,
säga ja eller nej.

Ref: du vet väl om...

Vad finns det i detta som talar in i människor eller är det bara en trendig psalm helt enkelt?!

Det finns väl inga texter som inte kan tolkas olika beroende på hur man väljer att associera och därför berör den här texten säkert människor på olika sätt. Då jag tittar på den väcks tre parallella tankespår. För det första kanske man i texten kan se ett uttryck för ett okränkbart människovärde som inte främst beror på vad du gör utan vem du är i dig själv och på Guds ovillkorliga kärlek till människan. I dagens prestationsinriktade samhälle där du är vad du gör så tror jag att många längtar efter ett verkligt människovärde som är okränkbart och oberoende av prestationer av olika slag. Å andra sidan så kan man i texten se en alltför stark fokusering av människan. Gud blir någon slags serviceinstitution för oss som ska bekräfta oss utan att ställa krav, också detta tror jag ligger lite i tiden, det var den andra tanketråden. Den tredje och sista tanketråden är språket som är påfallande enkelt. Kanske är det så att det här är en psalm som inte kräver några tankekrumbukter alls för att den inte innhåller några egentliga teologiska begrepp och därför blir den tillgänglig för alla.
Kanhända gör jag för mycket av psalmen, kanske är det så att den helt enkelt bara är en klämmig och gó låt...

babycafé - uppföljaren

Jo så har man varit där då och det var...helt ok men lite ensamt känns det ju. Det var inte fullt så grinigt idag och det var en hel del nya ansikten några var riktigt stimulerande att prata med och jag stannade faktiskt ganska länge. Om jag går ganska regelbundet kanske jag kan lära känna några lite bättre men än så länge verkar alla liksom lite kompismonogama. Ja ja vad är väl en barnvagnspromenad i duggregn eller en kopp bryggkaffe i ett slitet Marbodalskök...tråkigt och trist eller helt underbart...!
Nu ska maken och jag ha vuxen tid- det innebär att vi ska sitta ner och prata med varandra men om jag får gissa kommer vi att bli så sömniga att vi blir tvingade att lägga oss.

Sleep tight and don´t let the bedbugs bite.

Ett nytt försök.

Jaha, då var det onsdag igen och babycafé och jag tänker göra ett nytt försök. Denna gång utan att vara med på sångstunden, jag har helt enkelt inte kommit dit än.
Känner efter...jo jag är taggad. Har bestämt mig för att använda en mera offensiv social stil tillskillnad från förra gången då jag mera tillbakalutad iakttog hur småbarnsmammor bör bete sig. Jag tror nog att jag nu har gjort tillräckligt med research för att kunna smälta in och avancera socialt.
Som farmor skulle ha sagt: "det här, det blir alla tiders" eller som en av mina främsta förebilder skulle ha sagt: "det här blir superoptimoptipoptipangfenomenaliskt!"*
Nu ska jag bara klä på E hennes Hello Kitty-velourdress.
Återkommer!



* För er oinvigda så är detta Mary Poppins

Var har din postlåda bott?

Eftersom jag är hemmamamma för tillfället blir det en hel del radiolyssnade för min del både p1 och ja, jag skäms nästan att säga det men...Lugna favoriter. På Lugna går det en radioreklam där Lill-babs berättar på vilka adresser hon bott under sitt liv och då började jag tänka efter vart jag bott hittills. Håll i er för nu kommer det:
I ett kedjehus på radhusvägen 1b (missvisande adress), i en lägenhet på kolbacken, i villa på tuvvägen 5, i radhus på radhusvägen 12b, i radhus på radhusvägen 12c ( japp du läser rätt, mamma och jag har bott i tre olika hus på samma gata), i litet rum med hård säng på Hagabergs folkhögskola i Södertälje, i ännu mindre rum med mjuk säng på Malungs folkhögskola, i liten lägenhet på Odengatan 13 i Uppsala, i studentrum på Arken på Sturegatan i Uppsala, i tre olika rum på Norrbyhus på S:t Johannesgatan i Uppsala, i dragigt hus på Trollvägen i Mölnbo och nu på Ekkällavägen i Östra Husby. Man hinner en del på 28 år även om det inte alltid känns så. Var har din postlåda bott?

Trött, trött, trött...

Idag har varit en ovanligt seg dag. E har sovit dåligt två nätter nu, tappat nappen, vaknat och gråtit. Hon har sovit dåligt på dagen också så nu ikväll var hon så övertrött så att hon nästan inte gick att få att sova men nu sover hon lungt i sin säng och jag får pusta ut.
Har tänkt på att det finns väldiga likheter mellan nåden och att få bli förälder. Nåden är gratis men inte billig, den flödar fram för att Jesus har lidit och dött för oss och den kräver att få genomsyra hela vårt väsen. Så är det också med barn, de är gåvor, men de är inte billiga. De kostar i fullkomligt engagemang, oro och hängivenhet. Bara en tanke, en trött sådan.

Babycafé, solsken och välsignelse

Idag skiner solen över Östra Husby och E och jag har varit på promenad. Jag hoppas nämligen på att få upp lite flås så här två månader efter förlossningen. Tänk, det var bara två månader sedan och ändå har så mycket hänt, med mig, med E, med vår familj. Allt är annorlunda men bra. Livet har en annan lyster, ett annat djup men också en annan sårbarhet.
Igår gick jag till det kommunala babycafeét för att se om jag om möjligt skulle kunna lära känna några andra mammor på orten. Jag hade fått höra att det denna gång skulle pratas smakportioner och eftersom jag är en kunskapstörstande individ så begav jag mig helt sonika dit. Jag slog mig ner i en soffa och småpratade lite med några mammor, sedan började sångstunden. Jag började känna mig lite obekväm, det kändes ganska främmande att sjunga sådana rörelsesånger för E som är så liten. Betänk nu att jag i mitt eget arbete brukar delta i olika sångstunder för barn men nu var jag glad att E ville äta, LÄÄÄNGE. Avslutningen bestod i att alla mammorna lade sig på golvet med barnet på magen och musik spelades som handlade om vinden och så viftades det ovanför dem med något som likade ett enormt flerfärgat cirkustältstyg (hoppas att ni ser bilden framför er *ler*). Jag tänkte i mitt stilla sinne som det lågstadiebarn jag är: jag är inte med.
Efter detta kom det hett efterlängtade föredraget. Det inleddes med en svajjig videofilm om barnfamiljens mat, fascinerande....inte. Tyvärr gav detta lilla föredrag inte någon intellekuell stimulans, vad hade jag väntat mig? Sedan blev det fika men även där hade jag otur. Hamnade bland mammorna som drabbats svårt av tvåbarnschocken och som var aningen trötta och sura.
Kände nästan att här krävs det nästan framstupasidoläge med latte intravenöst. Enligt dessa mammor fanns det inget så hemskt som att ha två barn, att ha ETT barn var väl ingen konst men TVÅ, då du! Jag började känna mig lätt obekväm där jag satt sminkad, nyduschad med min kaffekopp och min glatt leende E i en babysitter, min tillvaro tedde sig i ljuset av deras berättelser som rena vilohemmet. Ska vi någon gång våga oss på ett barn till?

Den stora behållningen av babycafeét var att jag fick se barn som är några månader äldre än E och se hur fort allt går. Jag började tänka på hur mycket som har hänt på de senaste månaderna. Jag kommer ihåg vår första natt med E. Hon föddes kl 22.42 och vi blev flyttade till ett eget rum på BB mitt i natten. Pär var helt slut så han somnade i sin inte allt för ergonomiskt anpassade tältsäng så fort han lagt sig och snarkade. E låg i sin plastlåda och gnydde och tycktes inte vilja somna. Jag tog henne och la henne bredvid mig i min säng och hon somnade ögonblickligen. Den enda i det rummet som inte sov var jag, jag kunde helt enkelt inte, det var för mycket som snurrade runt inne i mig. Där och då fick välsignelsen en ny innebörd. Vi hade blivit välsignade och hon låg och sov bredvid mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte på när Aron fick befallningen att utdela Herrens välsignelse över folket.

"Herren talade till Mose:

Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn ska ni säga till dem:

Herren välsigne dig

och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa

över dig

och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig

och give dig frid.

På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem."

Jag fick ge detta till E första natten, det var stort och jag är glad att jag blev påmind om detta.

Kram

Hemmamammans rop ut i cyberrymden

Välkommen kära surfare!
Jag har äntligen tagit mig tid att skaffa mig en egen blogg.Ni förstår jag är nu hemmamamma i ett år med Ebba två månader och mina dagar är väldigt späckade med allehanda saker som att byta blöjor, byta kläder på Ebba efter olika typer av läckage, laga mat, gå på öppna förskolan och amma, amma, amma....
Det är märkligt hur dagarna bara går då man har barn, vips så var klockan fyra och pyamasen ligger fortfarande i en hög på golvet vid sängen om jag ens kommit ur den. Men egentligen, vad spelar det för roll om jag inte är någon fashionista just nu det hinns nog med senare.
Som så många andra så tänker jag blogga om sådant som jag tycker är roligt, tråkigt, upprörande etc. för sannngen att säga, livet som hemmamamma kan vara lite enahanda ibland och då kanske detta kan vara lite stimulerande, vem vet?!
Tills vidare: ha det bra!