It´s the final countdown

Eller kanske inte...Det kommer nog fler i mitt liv men snart är min tid som hemmamamma slut. Ebba ska skolas in på dagis i mitten av augusti och jag börjar jobba den 20:e. Jag känner mig helt utmattad av att tänka på allt jag vill och ska göra då jag återgår i tjänst. Jag vill utveckla konfirmandundervisningen, fördjupa förrättningssamtalen ( så att de blir mera klargörande och verkligen öppnar för samtal) och framför allt vill jag utvecklas som predikant. Jag är av den bestämda åsikten att det är nödvändigt för varje präst att utmana sig själv, vidareutbilda sig och hela tiden försöka hitta goda former för predikan, samtal och undervisning. Det är så lätt att hamna i invanda mönster, ni präster som läser detta vet nog hur det kan se ut: samma form på förättningstalen, predikans uppbyggnad etc. Någon som har något tips? Som det är nu så känner jag mig ganska ensam och behöver en inspirerande andlig gemenskap där jag kan vara mig själv samtidigt som jag får lite input till nya tankar. Jag tror att detta är nödvändigt för att orka vara en god herde och för att ha något att föda sin hjord, med men hur skall detta ske? Gud har nog något i beredskap får jag hoppas men det skulle vara upplyftande med tips, erfarenheter och tankar kring detta!!!!! Alltså hur förblir vi brinnade i Anden samtidigt som vi kämpar med vardagskyrkans bestyr? Bara tanken får mig just nu att känna mig som ett förbrukat grillkol och det är ju inte så kul.

Präst och kvinna, kvinna och präst.... eller helt enkelt...präst, typ

Känner mig faktiskt ganska låg just nu, och det med anledning av det jubileum som firas i år med anledning av det beslut som togs för att öppna prästämbetet för kvinnor. Läste bästis Miriams inlägg och hållet helt och fullt med och såg nu programmet hon nämnde och det kändes faktiskt ganska sorgligt. Jag har full respekt för alla som blivit utsatta för kränkningar av olika slag, som lider för sin tro men måste fokus vara på det hemska hela tiden? Känner mig bara så trött. Dessutom har jag svårt för sån där livmodersfeminism som jag tyckte att jag såg i inslaget i kunskapskanalen. Jag har ingen aning om min könstillhörighet har fört människor närmare Jesus, faktiskt inte...det vore ju fint om det vore så men...ja ja.
Ibland är det nog bra att vara kvinna och präst precis som det i vissa situationer är super att vara man och präst, tur att det finns både manliga och kvinnliga präster tycker jag. Jag är alla fall kvinna och präst men jag brukar inte tänka så värst mycket på det, det faller sig liksom naturligt. Brukar ha full upp med att komma ihåg att jag ska besöka den och den, lämna in mina blanketter i tid och ha en hel del begravningar och annat som hör till mitt kall. Hoppas att det här jubileet kan leda till något bra men är tveksam.