Babycafé, solsken och välsignelse

Idag skiner solen över Östra Husby och E och jag har varit på promenad. Jag hoppas nämligen på att få upp lite flås så här två månader efter förlossningen. Tänk, det var bara två månader sedan och ändå har så mycket hänt, med mig, med E, med vår familj. Allt är annorlunda men bra. Livet har en annan lyster, ett annat djup men också en annan sårbarhet.
Igår gick jag till det kommunala babycafeét för att se om jag om möjligt skulle kunna lära känna några andra mammor på orten. Jag hade fått höra att det denna gång skulle pratas smakportioner och eftersom jag är en kunskapstörstande individ så begav jag mig helt sonika dit. Jag slog mig ner i en soffa och småpratade lite med några mammor, sedan började sångstunden. Jag började känna mig lite obekväm, det kändes ganska främmande att sjunga sådana rörelsesånger för E som är så liten. Betänk nu att jag i mitt eget arbete brukar delta i olika sångstunder för barn men nu var jag glad att E ville äta, LÄÄÄNGE. Avslutningen bestod i att alla mammorna lade sig på golvet med barnet på magen och musik spelades som handlade om vinden och så viftades det ovanför dem med något som likade ett enormt flerfärgat cirkustältstyg (hoppas att ni ser bilden framför er *ler*). Jag tänkte i mitt stilla sinne som det lågstadiebarn jag är: jag är inte med.
Efter detta kom det hett efterlängtade föredraget. Det inleddes med en svajjig videofilm om barnfamiljens mat, fascinerande....inte. Tyvärr gav detta lilla föredrag inte någon intellekuell stimulans, vad hade jag väntat mig? Sedan blev det fika men även där hade jag otur. Hamnade bland mammorna som drabbats svårt av tvåbarnschocken och som var aningen trötta och sura.
Kände nästan att här krävs det nästan framstupasidoläge med latte intravenöst. Enligt dessa mammor fanns det inget så hemskt som att ha två barn, att ha ETT barn var väl ingen konst men TVÅ, då du! Jag började känna mig lätt obekväm där jag satt sminkad, nyduschad med min kaffekopp och min glatt leende E i en babysitter, min tillvaro tedde sig i ljuset av deras berättelser som rena vilohemmet. Ska vi någon gång våga oss på ett barn till?

Den stora behållningen av babycafeét var att jag fick se barn som är några månader äldre än E och se hur fort allt går. Jag började tänka på hur mycket som har hänt på de senaste månaderna. Jag kommer ihåg vår första natt med E. Hon föddes kl 22.42 och vi blev flyttade till ett eget rum på BB mitt i natten. Pär var helt slut så han somnade i sin inte allt för ergonomiskt anpassade tältsäng så fort han lagt sig och snarkade. E låg i sin plastlåda och gnydde och tycktes inte vilja somna. Jag tog henne och la henne bredvid mig i min säng och hon somnade ögonblickligen. Den enda i det rummet som inte sov var jag, jag kunde helt enkelt inte, det var för mycket som snurrade runt inne i mig. Där och då fick välsignelsen en ny innebörd. Vi hade blivit välsignade och hon låg och sov bredvid mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte på när Aron fick befallningen att utdela Herrens välsignelse över folket.

"Herren talade till Mose:

Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn ska ni säga till dem:

Herren välsigne dig

och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa

över dig

och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig

och give dig frid.

På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem."

Jag fick ge detta till E första natten, det var stort och jag är glad att jag blev påmind om detta.

Kram