måndag 28 januari 2008
Om yta och djup
För ett tag sedan hade Stora syster i vassen ett inlägg om prästers skor som renderade många kommentarer. Började fundera lite över detta... visst, det är inte livsviktigt men ändå, hur tänker man kring prästens kläder. Är det ok med vad som helst eller tycker man att det ska finnas någon direkt klädesetikett? Kan man ha jeans, röda naglar och joggingskor eller hur uppfattas det? Jag är extremt tråkigt klädd både då jag är i tjänst och annars men jag funderar ändå...och gissar att det säkert finns en hel del tankar där ute. Hur tänker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Först måste jag korrigera ett fel i din text; du är inte tråkigt klädd utan propert välvårdad med god smak. Det är en milsvid skillnad.
Jag tycker egentligen inte att kläderna gör människan men att man av hänsyn till sina medmänniskor och den tjänst man står i ska ha ett visst mått av respekt i sin klädkod.
Således faller stringtrosor som sticker upp över den låga midjan fetbort, hår som slänger runt över mässhaken går inte heller.
Själv föredrar jag att prästen är ämbetsklädd i sin tjänsteutövning så att man kan se skillnad på arbetande präst och präst i vila (eh hur lät det?)
Ö h t föredrar jag en så könlös profil som möjligt i gudstjänstsammanhang. Röda naglar, rakvatten, parfym och annat som kan förknippas med den privata sfären fungerar inte riktigt för mig.
Det blir spännande att läsa vad andra har för åsikter.
Jag uppskattar människor som kan klä sig "rätt" för situationen.
Lika häftigt som det är med en välstylad punkare, lika fel är det att i samma utstyrsel stå och försöka förmedla ett budskap i en genomsnittlig församling. Allt många kommer att minnas är klädseln.
Jag uppskattar när präster förmår att vara det fullt ut och inte i ämbetsutövandet skyltar med sin sexualitet eller personliga smak oavsett om detta månde vara röda naglar, piercing, häftiga frisyrer eller annat som i den situationen är ovidkommande.
(Parfym är många allergiska mot, så det brukar jag själv undvika då jag har en officiell funktion).
Inte för att jag vare sig förväntar mig eller vill att individen som sådan skall vara ointresserad av att uttrycka sig själv, men präster skall helst låta mig fokusera på det kyrkan har att erbjuda i sin ämbetsroll och bjuda på resten om man även har en privat relation.
Man kan dra paralleller med läkaryrket. Det handlar inte om att vissa stilar eller atribut är fel, utan att man som patient vill möta en representant för läkarkåren inte en utseendefokuserad skönhetsmister/miss.
Min känsla i kyrkan är att många präster har svårt att släppa sig själva i såväl framtoning som predikan.
Det där med klädsel är en fråga om hänsyn och i förlängningen också hur man ser på kyrkan och sin roll i den. Kom in som präst i en gammalkyrklig församling med hög medelålder och vägra släppa jeansuniformen och du har snart en församling som inte trivs i "sin" kyrka.
Vad är då viktigast för en präst - att få klä sig civilt "på jobbet" eller att tjäna sin församling?
Å andra sidan kan jag tänka mig andra situationer där såväl punkklädseln som jeansuniformen är helt rätt och är en del av det som får budskapet att gå fram/att man vinner människors förtroende och därmed kan hjälpa.
Tack för en läsvärd blogg.
Tack för två mycket välreflekterade kommentarer! Håller med er båda, tycker att det är viktigt att släppa lite av sig själv för att liksom inte stå i vägen för ni vet vem. Samtidigt är prästen en människa med en personlighet som Gud också har givit prästen och som man kan ha god nytta av och det måste få synas även om det finns gränser. Det värsta jag vet är då präster är ovårdade dvs. smutsiga, illa klädda och fläckiga. Tycker också att det är viktigt att klä sig rätt för tillfället det signalerar respekt för dem man möter. Kan inte förstå det där med att klä sig slarvigt bara för att man ska sitta på expeditionen en dag, ofta händer det ju att man måste iväg på något ändå.
Det viktiga tycker jag är att vara rätt klädd vid rätt tillfälle.
Vid begravningar är det svart kostym som gäller för min del (i avvaktan på ny kaftan).
Jeans tycker jag man kan ha i "vardagsverksamheten", men inte vid gudstjänst. Men det är vad jag tycker.
I samtalssituationen tror jag det är bra att tänka lite på den man möter. Att sitta i dräkt och nystruken skjorta när man har en konfident som knappt orkar borsta tänderna, tycker jag ger ett onödigt "övertag".
Röda naglar? Det är säkert provocerande för en del, så det kan man låta bli vid gudstjänst. Att däremot använda en bra foundation + puder, markera ögonen, är bra för att besökare längst bak i kyrkan ska uppfatta prästen bättre. Är det strålkastarljus blir man hemskt blek och blank utan. Men det är vad jag anser.
Har man långt hår ska det vara uppsatt.
I övrigt tycker jag att principen hel, ren, fräsch är vägledande.
Och absolut INTE gympaskor under röcklinet, tack.
karin; "Att sitta i dräkt och nystruken skjorta när man har en konfident som knappt orkar borsta tänderna, tycker jag ger ett onödigt "övertag".
Där har du en poäng. En von-oben-attityd är ju inte speciellt klädsamt i sammanhanget.
Det här är ett kärt och outtömligt ämne...så här tänker jag.
Röda naglar - nja. Eller nej.
Jeans - ja, till vardags om de är snygga, hela och rena.
Gympaskor - beror lite på. Nätta, snygga och rena är det väl OK till vardags.
Prästskjorta - alltid när jag är i tjänst. För tydlighetens skull, min egen och andras.
Är det gudstjänst har jag följande "regler":
1. Rena skor
2. Rena naglar
3. Uppsatt hår
4. Ingen klocka
5. Svarta strumpor
Sedan är jag så nitisk med mig själv att jag faktiskt tar av mig örhängen och eventuella ringar utöver vigselringarna - mest för att jag inte ska pilla med dem, men också därför att de är ovidkommande i sammanhanget. Men det är inte så att jag stör mig på kollegor som inte plockar bort örhängena, inte alls. Och jag sminkar mig på söndagmornar också.
Jag tycker också Karin har en poäng när det gäller att inte "klä sig till ett övertag".
Det där med dräkt och nystruken skjorta tror jag är överdrivet, lite i alla fall. Jag tror att det handlar om attityd faktiskt, om jag väljer att distantiera mig genom mina kläder eller inte. jag tror inte att förmågan till ett empatiskt bemötande sitter i kläderna och gör den det så har man nog identitetsproblem. Jag tror inte att konfidenter i allmänhet tänker på detta men situationen i sig innebär att det finns ett övertag på ett sätt och det är naturligtvis viktigt att vara medveten om detta och att vara lyhörd. Men jag kan ju inte byta kläder bara för att jag har ett samtal. Svart dräkt blir det liksom oavsett om det är sorgesamtal, andakt eller andra samtal.
Lisa; men så har du ingen von-oben-attityd heller *vet med bestämdhet*
OT. Jag hälsade Pärlan och hon blev så glad så :)
hosanna!
Om du föredrar en så könlös profil som möjligt i gudstjänstsammanhang, borde det väl vara bekymmersamt med alla dessa präster som har skägg???
(t ex jag själv)
Rikard; Du har så rätt. Hårbeklädnad i ansiktet klarar jag mig definitivt utan ;) men eftersom det är något som ändå tillhör människan och inte bara är något som tas på vid firande av mässa så må det väl vara hänt.
När jag går till bikt i katolska kyrkan, känns det bäst om prästen är enkelt klädd, vilket ofta är fallet.
Tänkte också det här med kvinnliga präster: tror att folk uppskattar om de inte har röd-målade naglar eller knallrött läppstift.
Vi har ju ganska få orakade präster i RKK, och det känns bra när man vet att personen inte vårdar sitt skägg för mycket, för så'nt ger associationer till fåfänga (ursäkta alla ortodoxa präster)
Skicka en kommentar