måndag 8 oktober 2007

VDM: Väldigt Dåsig Mamma

Det är märkligt hur livet liksom kan te sig mörkt och dystert då man inte fått sova så mycket som man behöver. E som tidigare sov så bra har nu haft en period då hon ätit väldigt många gånger på natten vilket gör att jag nu upplever en allmän ångest över mitt stripiga hår, den totala avsaknaden av ett adekvat språk då det kommer till att förmedla evangelium både i förkunnelsen och i psalmerna, ja menar fattar en oinsatt människa något....vad kan vi göra åt saken?! Snart får jag dessutom sätta upp en skylt i tvättstugan som signalerar lavinfara, så mycket tvätt, så lite ork *suck* Tänk vad sorgligt att bli begravd under smutstvätt, dra sina sista skälvande andetag i makens gamla prästskjorta. Bäst att inte gå in där då jag är ensam hemma, i fall att liksom.
I senaste numret av SPT handlade ledaren om prästen som VDM, Verbi Divini Minister, dvs. det gudomliga ordet tjänare och det fanns även en recention av Bo Larssons nya bok som handlar om predikan. Detta fick mig att fundera över hur förkunnelsen är i våra kyrkor idag och jag bli inte så glad då jag tänker på saken faktiskt. Det är sällan jag upplever att jag får något att leva och dö på och jag kommer sällan ihåg vad jag har hört. Jag som är vigd till att vara VDM försöker ta detta på allvar som nog alla präster gör, men når jag fram, fungerar mitt språk, är jag sann mot ordet?
En sak är säker i alla fall: jag måste läsa Bo Larssons nya bok, inte för att jag tror att jag håller med honom, det kan jag nog säga redan nu att jag inte gör utifrån annat jag har läst av honom, utan för att han påverkar många unga präster. Han har varit lärare för blivande präster i predikan och jag tror att han åtnjuter en viss respekt hos många. Jag vill veta hur det tänks. Själv känner jag mig ofta som "en uppvisning i artonhundratalsretorik" som en god vän uttryckte det. Jag har svårt att predika på något annat sätt. Men är det begripligt för den som ramlar in från gatan? Hur kan man nå en ökad förståelsegrad för en större del av församlingen. Finns det någon gemensam begreppsmässig grund att utgå ifrån? Eller har vi blivit så sekulariserade och individualistiska att ett kollektivt tilltal som predikan egentligen är, är omöjligt? Kanske allt måste bygga på individuella möten? Måste synd och nåd alltid förklaras eller ska man helt enkelt säga något annat, men blir det inte lite omständigt då?
Ja, egentligen vet jag väl var jag står...man ska bara inte tänka på sina prästlöften då man har sömnbrist, allt blir så jobbigt då.

18 kommentarer:

séra Jónatan sa...

Vi måste komma från detta med förståelse av allting. Jag funderar ofta på om jag verkligen förstår att min fru älskar mig, och det gör jag ju inte, trots att hon gör det.

Pietismen ekar fortfarande i oss och jag är inte säker på att det är den rätta vägen att gå.

Lisa Linderoth sa...

Fast, fast, fast lite koll måste man ju ha. Jag är också emot att man ska förstå allting men att inte ha någon koll alls tror jag gör gudstjänsten extremt tråkig. Man kan inte heller säga som en del inom högkyrkligheten att allt bara är mysterium... Predikan har iof aldrig varit högkyrklighetens främsta signum. Jag är bara en trött prästmamma som undrar om vi egentligen arbetar så mycket med predikan och undervisning som vi skulle behöva. Om vi hade färre möten kanske vi skulle kunna hinna?!

Magnolia sa...

Hej,

Brottas faktiskt väldigt mycket med samma frågor just nu. Var tar vår tid vägen? Vad ska vi göra åt att kunskapsbristen är så stor? Förstår människor högmässan - min predikan. Allt oftare har jag insett att predikan blir mer och mer förklarande. Och fast jag själv tycker att jag är så tydlig, så verkar många ändå ha missat poängen. För att inte tala om alla trogna kyrkbänksnötare som faktiskt gjort predikan till sin egen privata tid - då de egentligen inte lyssna. Vem predikar jag för???

Nåväl-inser att jag är inne i en frustrationsfas och att detta är en allt för negativ och mörk bild. Men jag drabbas av vanmakt ändå!

Vad göra?

Kram

séra Jónatan sa...

Lisa: Att allt bara är ett mysterium sade jag inte - det är en oansvarig åsikt - men ibland tenderar jag att hålla med min kyrkoherde som hävdar att predikan inte skiljer sig särskilt ofta åt. Den handlar om och bör handla om det kyrkan är satt till världen att förmedla: det goda budskapet om att världen inte är förlorad utan har sin räddning.
Själv tycker jag att predikan är svår eftersom den är envägkommunikation. Jag fungerar bäst i dialog - som nu.

Liza: vanmakten är hemsk då den sätter klorna i oss. Jag brukar mota vanmakten med egen fördjupning. Kort sagt: om jag fördjupar mig och tycker att det är viktigt/roligt/spännande/nödvändigt, så måste också någon annan smittas av det.

Lisa Linderoth sa...

Men snälla...klart att predikan kan skilja sig åt. I den bästa av världar kanske den handlar om frälsningen genom Kristus men ta en titt på de predikningar du finner på nätet t.ex är detta kärnan och stjärnan i dem? Sedan tror jag att språket är viktigt och nödvändigt att arbeta med.
Som vi vet så dräller diet inte in horder av människor i kyrkan direkt och jag tror att vi bör se över hur man predikar i en direkt missionssituation.

séra Jónatan sa...

Vad är en direkt missionssituation? Ge exempel!

Lisa Linderoth sa...

Det jag menar är att vi i Sverige idag inte längre har någon större trosmässig eller begreppsmässiggrund att bygga på då vi möter människor i olika situationer. Sekulariseringen är massiv, därmed inte sagt att svenska folket inte har tro på Gud. Jag har full respekt för människors trosmässiga erfarenheter och anser att vi måste vara lyhörda, varsamma och respektfulla i mötete med människor men den särskilda uppenbarelsen i JK vet människor sällan något om, eller hur?!
Det är vad jah menar med en missionssituation

Magnolia sa...

Ciao,

Har tänkt länge att jag faktiskt ska slå dig en signal. Jag är ledig på måndag - vad sägs om ett besök från lilla mig till prästgården i Östra Husby? Jag ringer dig imorgon och checkar svar.

Jo, jag vet var du står - du vet vad jag står =)

Kram

Hosanna sa...

Liza; då kan du hjälpa henne med tvätten! *moahaha*

Lisa Linderoth sa...

tvätten är fixad men dammråttorna bits *aj*

Magnolia sa...

Tvätt har jag nog av hemma och disk - jag LOVAR! hehe

Miriam W Klefbeck sa...

Hej VDM!

Kolla mina nya färger!

Vi ses imorgon. Kram

Miriam W Klefbeck sa...

Hej igen, du måste kolla in min nya länk till David & Goliath. Massor med söta saker! Kram igen

Magnolia sa...

Hej vännen,

Trevligt samtal igår, ser verkligen fram emot att komma och hälsa på!

Trevlig helg!

Kram

séra Jónatan sa...

lisa: Ok, bra att du förklarar vad du menar. Jag håller med om att det finns en utbredd okunskap om möjligheten vad tron innebär, eftersom det finns få personer i de flesta svenskars vardag som har en genomgripande och omvälvande tro. Jag upplever att om en sådan tro finns, är den tron så oerhört förandligad att den har få vardagliga preferenser.

Själv försöker jag i min predikogärning att förklara och leva i det enkla faktum att tro är en glädjens gåva och inte något som vill sluka en människa utan att hon får fortsätta vara människa. Där jag bor har jag upplevt en stark betoning på en nyfrälst människas totala förändring i och med att man lägger av sig den gamla människan och uppstår med Jesus till nytt liv. Det här har gjort att många inklusive mig har upplevt en stor skräck för kristen tro (jag har övervunnit skräcken pga nya perspektiv) eftersom de uppfattar tron som att man måste lämna allt och följa Jesus.

Detta vill jag motverka i min predikogärning: att det finns en djupare glädje som också ger nytt liv inifrån och inte krav utifrån.

Lisa Linderoth sa...

Jónatan: jag förstår att ur ett "närkingstperspektiv" så behöver man försöka att inte avskräcka människor från tron. Frikyrkligheten har tyvärr bränt marken på många de håll...
På andra håll tror jag att problemet ser lite annorlunda ut.
Både du och jag menar säkerligen att vi ska lämna allt och följa Jesus, frågan är väl bara hur.

séra Jónatan sa...

Med tanke på Miriams fantastiska blogginläggstitel Att något är meningslöst är inte det samma som att det är tråkigt" borde ju "att lämna allt" betyda "att lämna allt meningslöst", dvs ondskan.

"Allt" är ett starkt ord och vi behöver tillvänjningstid för att klara allt, och den tiden är det som brukar kallas helgelse enligt mitt sätt att se det. Eller?

Lisa Linderoth sa...

Visst är det så, visst är det så...
Jag uppfattar att du menar att vara på väg med Jesus är att gå på helgelsens väg men vi behöver ju inte avskräcka människor genom att bygga upp hinder, försöka skynda på dem etc. Ifall det är så du menar så håller jag med dig helt och full. Helgelsen är ju en process som pågår hela livet och inget som man kan driva på, jag tror liksom inte att det funkar så. Därför ska man ju naturligtvis inte jäkta människor det är ju inte bara kontraproduktivt utan även helt fel. helgelsen tar hela livet.