lördag 26 juli 2008
It´s the final countdown
Eller kanske inte...Det kommer nog fler i mitt liv men snart är min tid som hemmamamma slut. Ebba ska skolas in på dagis i mitten av augusti och jag börjar jobba den 20:e. Jag känner mig helt utmattad av att tänka på allt jag vill och ska göra då jag återgår i tjänst. Jag vill utveckla konfirmandundervisningen, fördjupa förrättningssamtalen ( så att de blir mera klargörande och verkligen öppnar för samtal) och framför allt vill jag utvecklas som predikant. Jag är av den bestämda åsikten att det är nödvändigt för varje präst att utmana sig själv, vidareutbilda sig och hela tiden försöka hitta goda former för predikan, samtal och undervisning. Det är så lätt att hamna i invanda mönster, ni präster som läser detta vet nog hur det kan se ut: samma form på förättningstalen, predikans uppbyggnad etc. Någon som har något tips? Som det är nu så känner jag mig ganska ensam och behöver en inspirerande andlig gemenskap där jag kan vara mig själv samtidigt som jag får lite input till nya tankar. Jag tror att detta är nödvändigt för att orka vara en god herde och för att ha något att föda sin hjord, med men hur skall detta ske? Gud har nog något i beredskap får jag hoppas men det skulle vara upplyftande med tips, erfarenheter och tankar kring detta!!!!! Alltså hur förblir vi brinnade i Anden samtidigt som vi kämpar med vardagskyrkans bestyr? Bara tanken får mig just nu att känna mig som ett förbrukat grillkol och det är ju inte så kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Att börja jobba efter en föräldraledighet det är lite som att få semester. Man får äta lunch utan att någon vill sitta i ens knä och man kan låsa dörren när man går på toaletten (om man kommer ihåg att göra det). Samtidigt kan man lida av en vansinnig separationsångest och man undrar varför man inte kan vara hemma och hänga tvätt och steka korv istället.
Inspirerande andlig miljö, ja det har jag inga bra förslag på. Även jag önskar mig en sådan. Kanske finns den någonstans inte alls så långt borta?
Vi kommer på lördag. Maken hälsar och undrar om hans kort kom fram, den inkorrekta adressen till trots.
Även fast jag inte varit föräldraledig, så känner jag igen mig i det du skriver. Så mycket som ska göras och hinnas med i församlingsarbetet. Det blir så lätt att ta de vanliga tankarna, att vara bara aningens för stressad i samtal med församlingsborna. Har själv ett liknande löfte, att jag måste utmana mig själv så jag inte stagnerar. Bön är ju som bekant en bra metod, att be dagligen för sig själv och församlingen.
Men sen tror jag att vi som komministrar behöver samtalet med varandra, att vi är schyssta och delar med oss av goda metoder och idéer. Jag tror att en bra sak är att be 4-5 församlingsbor att vara ens predikogrupp, dvs ger en feedback på förkunnelsen. Det som Göran Renström pratade om. Har inte nått dit än - men tänker försöka hitta en sådan referensgrupp när jag "bott" in mig lite i det nya pastoratet.
Allt gott
Hej Ebbas mamma!
Jag funderar själv på förrättningssamtalen/samtalen inför de kyrkliga handlingarna. Problemet med dem är att det kan vara svårt att få någon kvalitet på dem, dvs att alla samtal innehåller ungefär samma sak oberoende människor.
Jag tycker att det är självklart att under ett dopsamtal ägna en viss tid åt Guds nåd och betydelsen av inkorporerandet i den världsvida kyrkan, att under ett sorgehussamtal tala om sorgens svårighet och om ett hopp om det eviga livet och att under ett vigselsamtal tala om vikten av att vårda sin relation. Alla situationer handlar ju om frälsningens konsekvens!
Jag ställer gärna och tänker tillsammans med dig. Det är bara att leta upp mig i matrikeln.
Sedan hoppas jag att du tar en sak i taget. Det är så tråkigt att bränna ut sig med en gång. Eller hur?
Tack för era kommentarer!!!!
Helena: Längtar faktiskt efter att få dricka kaffe utan att bli avbruten och att få gå på toa med stängd dörr...vilken ynnest det kommer att vara! Kortet kom fram, Tack!
Liza: Klart att det är viktigt att be och läsa bibeln och det är en självklarhet i mitt liv men det kan understundom kännas lite ensamt. Det jag säger är väl att jag känner mig andligt alienerad där jag är just nu, det var lättare förut faktiskt.
Jonatan: Att bränna ut sig är inte kul men jag tror inte att det är någon risk.Delar dina upplevelser kring förrättningssamtalen, känns ofta så trist och tandlöst. Jag brukar inte vara otydlig med evangeliet men känner ändå att det liksom bara studsar, vet inte vad jag ska göra.
Ebbas mamma: du är utmanad!
Hej Lisa,
Hur menar du? På vilket sätt är du mer andligt alienerad nu? Jag tror jag missförstod ditt inlägg lite - men personligen så tycker jag själv att det som hjälper till mest både i utveckling i mitt prästjobb och i mina tankar är möten och samtal med andra som jobbar i kyrkan. Både präster, diakoner, pedagoger och musiker.
Jag hoppas du hittar inspiration. Ska bli jätteroligt att se dig.
Kram Liza
Liza: vi kan ta det se´n. Kram/ Lisa
Skicka en kommentar